Av en ren slump (?) hittade jag en fantastisk bok, när jag här om veckan letade efter något att läsa på diverse boktoppslistor. Bokens namn var Till himlen och tillbaka : en neurokirurgs nära döden-upplevelse skriven av en hjärnkirurg vid namn Eben Alexander. Recension av boken ligger under Recensioner/bokrecensioner.

Jag har haft två nära döden perioder i mitt liv och nu kom jag in på den tredje.

Första gången var när jag var 10 år. Mina föräldrar höll på att skiljas och min värld upplevdes som väldigt kaotiskt. Jag hade då en mycket, mycket, helt otrolig stark dröm (var det en dröm?) där jag mötte en

ljusvarelse som jag trodde var Jesus. Jesus omslöt mig med denna ovillkorliga kärlek och likheterna med de som haft nära döden upplevelse är häpnadsväckande. Jag såg ljuskärnan, jag upplevde skönheten, jag fick kunskap utan ord och jag förstod sammanhang så uppenbart.

Andra gången var i runt 20-årsåldern då jag helt plötsligt fick en enorm kunskapstörst på nära döden upplevelser. Jag bokstavligen slök alla böcker jag hittade om nära döden (NDU) och utanför kroppen (OBE/UKU). Det var som om jag inte kunde få nog. Jag var bara tvungen att läsa allt jag hittade.

Det som har slagit mig nu, efter att ha lyssnat på Till himlen och tillbaka, är att – alla religioner, genom alla tider, i alla kulturer – försespråkar kärlek!

Ovillkorlig kärlek och detta är vad alla hundratusentals människor har berättat om från deras nära döden upplevelser.

Vetenskapen förklarar nära döden upplevelser som kemiska produkter som hjärnan skapar. Men allt fler berättar saker som denna vetenskapliga teori inte kan understödja:
– En kvinna som var blind från födseln kunde se under sin nära döden upplevelse. Hur kan hjärnan skapa syn när detta område inte finns?
– Eben Alexanders hjärna var helt utslagen, mätt med diverse toppmoderna instrument. Hur kunde han se, höra, känna, komma ihåg, utan en neo cortex som var aktiv?
– En annan kvinna kunde, i sin nära döden upplevelse, se in i andra rum, höra och

återberätta vad de pratade om. Det märkliga var att detta rum var flera mil bort från det sjukhus hon låg på. Hur kan en hjärna skapa detta?

Allt fler männsikor har en ökad efterfrågan av mening. De som haft nära döden upplevelser återberättar att de inser att jakten på status, prylar, bekräftelse, pengar m.m är helt obetydlig när de kommer till andra sidan. Jag funderar på våra primitiva känslor i katastrofer. Det enda viktiga verkar vara våra nära och kära. Vi kan förlora allt i en brand, jordbävning eller tsunami och det berör oss inte ett dugg. Har denna primitiva känsla någon koppling till det som nära döden-upplevare upplevt?

En annan fråga som har upptagit stor del av mitt liv är varför detta

lidande? Varför denna smärta, ondska, orättvisa och frånvaro av lycka?
Ett svar jag fastnat på att det måste finnas motpol till det goda om människan ska ha en fri vilja. Det goda är större och starkare. Men det onda måste finnas. Ytterligare argument till detta är Dalai Lahmas visdom:
”Du kan inte känna riktig lycka om du aldrig känt riktig olycka.”

Som svar på vad är meningen med livet, gillar jag Rene Pasarows lärdom från hennes nära döden upplevelse:
”Vårt syfte på jorden är att ge vårt liv mening. Utan lidande kan vi inte få insikter och utvecklas till att inse vad det är som ger våra liv mening.”