Dikter skrivna av Monica Anderberg

Jag sparkade inte honom på kuken
Jag spottade inte honom i ansiktet
Jag bankade inte med knytnävarna på hans bröst
 
Min mun skrek inte vilket ondskefullt svin han är
Min mun skrek inte vilken omänsklig tjuv han förvandlades till
Min mun skrek inte hur lurad jag känner mig
 
Istället skrev jag tyst under och sade farväl utan en tår

Så stod jag där
frusen och stel
I mina armar låg det döda
så litet och oskyldigt

Jag mötte deras blickar
tomma på värme

Ensam och utan hjälp
mina ögon kunde inte gråta
för min själ hade slut på tårar

Ängeln ser – tårar falla
kan inte hindra – mjuka blir hårda

Ängeln ser – kylan knäcka
En trasig vinge – kan aldrig flyga

Ängeln ser – glöden slockna
i ögon – som en gång
föddes med liv

Som en fjäril, så vacker och fulländad
Flög du förbi mitt liv
Betagen njöt jag av din perfektion
Lika snabbt kom hösten
Jag hann aldrig hålla dig..

Du vackra
barfota i daggen
Du vackra
naken dansande i gläntan
Du vackra
med dagar räknade
Du vackra
som omedveten skänker mig glädje

Vänskapens strålar värmer
den frusna själ
som på sorgens väg vandrar

Varje morgon går solen upp
så även jag
Svalan flyger lätt upp mot det blå
själv står jag kvar med tunga leriga skor

Vaken en tidig morgon
dimman dansar som en älva över sjön
Torkade tårar kan skönjas kvar
den som ser, ser också smärtan
ett hjärta som blöder
ett blod som flyter ner i floden
och bildar en rosa strimma
av förtvilan

Du fina lilla
som blint i mörkret famlar
Försök se den strimma av ljus
som kämpar att nå fram
Följ den och och lär dina ögon se
att livet är gott!

Det stilla, sorgsna månskenet,
som får fåglarna att drömma i träden
lyser sin silverstråle genom kala grenar
ner på den frusna mark
mina bara fötter följer

Någon krossade ett glas
Skärvorna yr
Klirret
Krosset
Vattnet
Ansiktet
Brösten
Knäna
Natten svalnar
Snart är det dag
Och allt är sig likt

(Gudrun Allvin)

Frostnatt över barndomens ängar
ett tryck som lättar
att andas är att välja
livet som det är