Projektbeskrivning

Är det bra att vara sig själv?

Och vem ÄR egentligen jag själv?
När jag var i tonåren kände jag en stor osäkerhet på vem jag själv var. Jag kände att Monica, hon var bara en massa roller och där fanns inget som var genuint, så vem var jag egentligen?

Det finns ingen Monica = mig själv!

Det finns mamma-Monica, jobb-Monica, ensam-Monica, kompis-Monica, fru-Monica, sur/glad-Monica och en massa andra Monic:or. Jag kan inte vara mig själv, för jag är alla Monicorna beroende på vem och vilken situation jag befinner mig i.

Så det här med att vara sig själv tar jag med en nypa salt. Det handlar om att vara den Monica som situationen kräver och anpassa mig. Vissa situationer kräver ett annat vokabulär samt att andra saker inte alltid är lämpliga att yttra.

Låt mig ta ett exempel. En god vän till mig arbetar som chef och behöver använda sig av pondus och bestämdhet på sin arbetsplats. Hemma hos oss däremot är han mer åt det barnsliga hållet där skämt och humor framträder mer tydligt. Skulle jag då ställa en arbetsrelaterad fråga tar han genast på sig arbetsrollen och ändrar både kroppshållning och röstläge. Det hela sker på en microsekund och jag förvånas varje gång när den här totalt okända personen står framför mig! Han är nog den jag känner där jag tydligast kan se de olika rollerna.

Jag själv har försatt mig i konstiga situationer när jag inte har kunnat skilja på min roller. Jag minns en gång i början av mitt yrkesliv när vi minglade på ett av jobbets julfester. Vi står ett gäng tillsammans med VD:n (som är lite korpulent) med pepparkaka och glögg i handen. Plötsligt tappar VD:n sin servett och böjer sig ner för att ta upp den.

Framför mig ser jag bara en gigantisk rumpa och utan att tänka mig för klatchar jag till den! VD:n hoppar till och sen blir det helt tyst..

Monica, den unga och nyanställda, har precis klatchat VD:n i rumpan!

En rolig anekdot så här efter 20 år men, då när det hände, kändes det inte lika humoristiskt ska jag tala om.